google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Släktforskning för noviser: januari 2007

En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

måndag 29 januari 2007

Hur jag hittade Hilmas far

Jag sitter nu på ett plan till Hong Kong och har ungefär 8 timmar kvar till målet. Jag kan knappast tänka mig en bättre sysselsättning än att skriva några bloggar.

Det är lätt att tappa sugen i början som ny släktforskare. Oftast börjar man ju med sina föräldrars föräldrar och om de är födda under sista halvan av 1800-talet eller dött före 1947 så har man ett problem. Förutsatt att man är född på 40-talet som jag är; annars får man räkna om det. Anledningen är att husförhören slutade i mitten på 1800-talet och det innebär att kyrkböckerna ofta inte ger någon hjälp. Det finns en CD-skiva tillgänglig över folkräkningen 1890 samt en folkräkning 1900, men den måste man ha ett abonnemang på SVAR för att nå. Dessutom finns en Dödbok över de som har avlidit mellan 1947 och 2003, men den är inte helt tillförlitlig har jag upptäckt.

Det är lätt för en nybörjare att tro att om början är så svår så blir det bara värre. Icke så! När man bara klarat det första steget och nått till tidigt 1800-tal så är det ganska enkelt, eftersom den svenska kyrkobokföringen är otroligt bra. Man kommer enkelt tillbaka till 1700-talet och om man har förmånen att ha sin släkt i exempelvis Dalarna kan man genom kyrkoböckerna komma tillbaka till mitten av 1600-talet.

Som jag tidigare lovat skall jag visa ett exempel på de problem man kan stöta på. Vi återvänder till min farmors mor Hilma, gift med soldaten och sedermera tjänsteman i staten Karl Johan. I Dödboken 1947-2003 finns hon upptagen och hennes flicknamn är då Adler. Hennes födelseår anges till 1878. Inte för att jag vet särskilt mycket om henne, men namnet Adler har aldrig nämnts i min familj. Jag söker således efter hennes födelsenotis men det var på den tiden som SCB’s register inte ingick i Genline så jag hittade henne inte. Jag ringde då pastorsexpeditionen i Kopparberg, dvs. Ljusnarbergs församling. De var mycket hjälpsamma men hade inga kyrkböcker kvar. Däremot hänvisade de mig till en av kyrkvärdarna i församlingen som var en aktiv släktforskare. Jag fick också hennes telefonnummer. Sagt och gjort! Jag ringde henne och när jag presenterade mej hörde jag hur hon lystrade. Vårt efternamn är ganska känt i Kopparberg så hon kände väl till det. Jag beskrev mitt problem som bestod i att jag försökte hitta vem som var Hilmas far. Hennes mor kände jag till från den handskrivna släkttavlan jag berättat om tidigare. Världen är liten! Det visade sig att denna hjälpsamma och trevliga dam hade arbetat inom vården och var den person som hade suttit med min farmors mor då hon dog. Hon berättade om detta och vi fick en väldigt bra kontakt. Hon lovade att gå ner i släktforskarlokalen och se om hon kunde finna någon notering om Hilmas födelse. Hon berättade också för mej att släkten Adler var en stor och välkänd släkt i Kopparberg. Resultatet av hennes efterforskningar var att Hilma angavs som oäkta i födelsenoteringen. Så då var man tillbaka på scratch igen!

År 1990 var Hilma bara 12 år så att hitta henne som barn i Folkräkningen var svårt eftersom jag inte hade hennes fars namn. Jag provade då med modern Katarina Charlotta Eliasdotter, men utan resultat. Jag fick då idén att prova med Eriksson som var Katarina Charlottas fars efternamn. Nu fick jag träff och fann att Katarina Charlotta och dottern Hilma bodde hos föräldrarna Stina Brita Björklund och Elias Eriksson, känd som son till Bergs- och sexmannen Erik Matsson i Hörken enligt min handskrivna släkttavla.

Jag insåg nu att jag behövde se folkräkningen från 1900. Jag betalade därför ett abonnemang på SVAR och fann där att Hilma och hennes moder fanns upptagna i samma familj som en Johan Fredrik Adler. Nu hör det till saken att jag sökt efter lämpliga kandidater som fader till Hilma med namnet Adler i folkräkningen 1890. Jag antog då att det borde finnas en Adler som inte bodde alltför långt borta och som var i passande ålder för att uppvakta Hilmas mor Kataina Charlotta Eliasdotter. Det fanns ingen självklar kandidat eftersom de antingen var gifta eller för gamla. Vilket i och för sig inte behövde innebära något hinder. En av mina kandidater var en Jan Fredrik Adler som var ogift och något "ofärdig", men lite väl gammal. Om han var den rätte skulle han ha varit 54 år och Kartina Charlotta 35 när Hilma föddes men värre saker har man ju hört om. Ålderskillnaden kan ju också vara skälet till hemlighetsmakeriet. Han var emellertid min huvudkandidat, men bara rent hypotetiskt eftersom det inte fanns ens särskilt starka indicier på att han skulle vara rätt person. När jag nu i folkräkningen 1900 finner att Katarina Charlotta levde tillsammans med Johan Fredrik Adler, om än inte som gifta, ansåg jag att mina aningar var riktiga. Hilma hade 1899 gift sig med sin soldat Karl Johan och skaffat eget hem. Troligen flyttade Katarina Charlotta ihop med Johan Fredrik i samband med det. Jag fick senare fotografier från min farmors bror där Hilma, som liten, poserar tillsammans med sin far Johan Fredrik Adler. Det är för övrigt en av de bilder som illustrerar min blogsida.

Att döma av hennes utseende borde bilden vara tagen senast 1890, vilket visar att Johan Fredrik erkände sitt faderskap redan under den tid Hilma och modern var skrivna hos Hilmas morfar. Det förargliga i hela historien är att i min farmors familj, som jag har haft mycket liten kontakt med, har det alltid varit känt att Johan Fredrik är far till Hilma, men de har inte haft en aning om de komplikationer i familjen som jag funnit genom källforskning.

Detta lär oss två saker. Fråga alltid ut släktingar om allt de vet om anorna, men tro inte att de vet allt. Jag har funnit att det förekommer allt från sakfel till myter i släkten om hur anorna ser ut. Så kolla allt själv.

Läs om fortsättningen på historien som kommer fram 4 år senare.

fredag 26 januari 2007

Varför jag bytte släktforskningsprogram

Jag älskade programmet MinSläkt. Det var bra grafik, bra rapporter, man fick bra överblick över släktskap och det fanns mängder av trevliga funktioner. Speciellt gillade jag funktionen att man kunde skriva in två namn och få reda på släktskapet mellan dem. Varför bytte jag då program för min släktforskning? Anledningen var rent praktisk. Om man vill göra sig nytta av såväl DISGEN som Genline är det mycket mer praktiskt att arbeta med Disgen i sin släktforskning eftersom de är sammankopplade så att man kan söka direkt från Disgen i såväl DISBYT som Genline via funktionen i DISPOS. Jag skall försöka förklara hur det går till fastän jag inte kan alla detaljer
.
När man använder Disgen kan man högerklicka på vilken person som helst och sedan välja om man vill söka i DISBYT eller DISPOS på Internet. Om man väljer DISBYT hittar man alla med samma namn och med något årtal gemensamt med sin egen ana. DISBYT söker bland alla uppgifter inlämnade av medlemmar i DIS. Har man tur så kan man hitta den person man söker och det kan hända att någon annan forskare funnit andra släktingar än man har gjort själv. Man bör emellertid vara försiktig med de uppgifter som finns i DISBYT eftersom de kan vara felaktiga och är det inte så sällan. Tro inte att de är riktiga för att flera forskare har samma uppgifter. Det finns en risk att man kopierar varandra och på så sätt sprids de felaktiga uppgifterna. Jag har alltid tagit för vana att föra in dessa uppgifter provisoriskt så till vida att jag skriver N.N. DISBYT som källa och kollar upp det senare. Mest nytta tycker jag man har av DISBYT när man skall arbeta med stamtavlor för någon ana långt tillbaka. Min egen ana kanske är en person som har fem syskon och jag har lagt ned arbete på att kontrollera min gren bakåt och framåt. Någon annan forskare kanske härstammar från ett av syskonen och har därför arbetat med ättlingarna till denna person. Genom DISBYT kan jag nu få en annan gren på släktträdet så jag får reda på mina femtonmänningar och något annat intressant. Jag måste erkänna att jag hittills inte arbetat så mycket med att kontrollera dessa parallella släktgrenar eftersom de dels inte är så centrala för mej, dels litar jag på att min släktforskarkollega kontrollerat sin egen släkt på ett tillfredsställande sätt. Skulle jag felaktigt få för mej att jag är fjortonmänning med en norsk elitskidåkare får jag väl leva med det tills jag hunnit så långt i min släktforskning.
Jag har också upptäckt att DISBYT är kopplad till andra databaser, exempelvis kan man ibland automatiskt finna personen i Släktdatas databas genom att klicka på deras länk.
Den andra sökningen man kan göra från Disgen är sökning i DISPOS på Internet. Det innebär att programmet i första hand söker efter födelsenoteringen för personen. I tabellrutan som kommer upp finns emellertid alla andra hänvisningar till Kyrkböcker och Folkräkningar som kommer i fråga. De här hänvisningarna är inmatade av DIS’ medlemmar så av naturliga skäl så är de inte alltid korrekta, men förvånansvärt ofta. Det fina med detta är att man inte själv behöver leta rätt på sidan i Genline så länge någon annan gjort det och kopplat ihop det på rätt sätt i DISPOS. Ibland är det helt oumbärligt. Exempelvis kan det genom förändrade sockenindelningar hända att kyrkböckerna för en viss socken för en viss tid inte går att hitta eftersom den ligger under en grannsocken. Ibland har man också lagt in födda eller döda bland andra uppgifter men inte redovisat det i rubriken till boken. Då måste man ha god lokalkännedom eller ha tur om man skall hitta rätt. Med DISPOS ordnar det sig ofta av sig själv.
Både MinSläkt och Disgen är mycket välgjorda släktforskningsprogram och likaså Holger men det har jag ingen stor erfarenhet av. Ett annat släktforskarprogram som imponerade på mej var FamilyTree Maker.
Om jag finge önska mej något skulle det vara en kombination av Disgen och MinSläkt. Disgens grafiska rapporter är som jag ser det totalt oanvändbara medan de som genereras från MinSläkt är helt fantastiska. Skall det vara så omöjligt att klara av det i ett så avancerat program som Disgen? En funktion som jag önskar mer än allt annat i Disgen är att man skulle kunna färgmarkera provisoriska och slutgiltiga poster. På så sätt skulle man direkt i en antavla eller en stamtavla kunna se hur långt man har kommit. Kanske till och med flera färgkoder eller ikoner skulle vara bra så man kan se vilka poster som är provisoriska, vilka som har kollade källor och vilka som man har lagt in rätt ortskoordinater för eller något annat man tänkt göra i framtiden. Hoppas någon av programutvecklarna läser detta. Jag såg föresten att Sveriges släktforskarförbund i Göteborg skall ha genomgång av alternativa släktforskarprogram 15/2 och 8/3. Kul!

Att hitta den första trådändan för att börja nysta i släkten

Nu hade jag upptäckt Genline och börjat botanisera bland husförhören. För att träna mej sökte jag upp de Osmi-släktingar som jag redan har uppgifter om. När jag sedan skulle börja forska på släktingar som jag inte kände till upptäckte jag att det var knepigare än att hitta dem som jag redan hade uppgifter om. Ofta har man genom släkten fått vissa data om förfäder som är födda på slutet av 1800-talet. Kanske uppgifterna inte är helt korrekta eller också inte fullständiga. Det visar sig då att själva starten är knepigast. Jag skall ge ett exempel. Min farmors far var stationsskrivare i Kopparberg. Eftersom min far var oäkta hade han sin mors efternamn, liksom jag. Det är ett soldatnamn som farmors far fick sig tilldelat när han tog värvning i slutet av 1800-talet. Det var ett vanligt sätt för pojkar från enklare familjer att skaffa sig en utbildning på den tiden. Vad hans civila namn var råder det olika meningar om i släkten. Likaså visste jag inte exakt när han var född, inte heller hans födelsesocken. Det verkade en tid som jag skulle stupa redan i porten och inte komma längre. Genline var här oanvändbar eftersom jag inte hade några födelsedata. Visserligen går husförhören för Ljusnarsberg ända fram till 1896, vilket jag insett är ovanligt sent, men som sagt var – jag visste ju inte vad han hette innan han blev soldat. Jag fick då tillgång till cd-skivan Sveriges Befolkning 1890, men där hade jag ingen framgång. När jag sökte på Ljusnarberg och Örebro län. Kanske han redan blivit soldat och därför fanns på annan plats? Jag sökte därför på hela landet och lade också till hans förnamn Karl Johan. Ett anta personer som var soldater och hade rätt namn påträffades, men ingen verkade riktigt stämma. Jag kunde i all fall varken utesluta dem eller välja någon. Jag fick då möjlighet att söka i Sveriges dödbok 1947-2003. Här hittade jag nu en person som stämde både vad gäller namn och dödsort. Han var född i Grangärde 1871 och dog i Kopparberg 1952. Vad som var mest intressant var att han hade det civila namnet Jansson. Helt säker kunde jag inte vara förrän jag hade kollat hans hustru, min farmors mor. Mycket riktigt, hon fanns i dödboken och hade blivit änka samma dag som min Karl Johan dog. Här fick jag också veta min farmors mors flicknamn. Den tidigare Erik Matsson (Osmi) var för övrigt hennes morfars far. Men hon blev en speciell nöt att knäcka i min forskning lite senare.

Med min nyfunna kunskap att min farmors far hette Karl Johan Jansson och var född 1871 gick jag åter in i Sveriges Befolkning 1890 och hittade honom med soldatnamn och allt. Det var bara det att han då stavade utan det avslutande dekorativa h:et som han lade sig till med när han blev järnvägstjänsteman. Nu kunde jag börja söka mina anor bakåt i tiden! Trodde jag - men det finns inga födelsenoteringar från 1871 från Grangärde och att försöka hitta, en troligen föga framstående person, i Husförhören för Grangärde med troligt förnamn Jan var som att leta efter en nål i en höstack. Att det fanns något som hette SCB-register över födda från den tiden hade jag inte en aning om. Om jag hade vetat det hade det inneburit en ytterligare kostnad att abonnera på SCBs databas och nu började det bli lite mycket. Men, skam den som ger sej. Jag var ju medlem i DIS och hade då tillgång till DISBYT så jag gjorde en sökning på Johan Jansson född 1871 i Grangärde, Kopparbergs län. Jag fick fyra träffar varav tre var till synes olika personer. Jag kunde emellertid inte avgöra om någon av dem var rätt person eftersom jag bara hade födelseår. Som ny medlem, som inte bidragit med egna data kunde jag inte heller klättra i släktträden och på så sätt utesluta någon. Jag beslutade att så snart jag hade något att bidra med till DISBYT göra det, för att få tillgång till alla uppgifter. Men det verkade just nu ganska avlägset just då. Så vad gör man? Det är bara att bita i det sura äpplet, som man säger, och börja tröska igenom Husförhören för Grangärde för år 1871. Om jag inte hade haft en sådan oerhörd tur hade jag nog gett upp. Det handlar om 6 volymer i Genline för det året. Redan i första volymen på sidan 13 hittar jag att styvsonen Jan Erik Andersson och hans hustru Stina Olausson den 4 februari 1871 fick en son Karl Johan.

Nu var det här emellertid enligt tideräkning f. D., vilket här uttyds före DISPOS. DISPOS är något helt fantastiskt men, återigen börjar man undra om det är någon sport att släktforska. Om jag vill gör samma sak idag gör jag följande:
Jag har matat in mina uppgifter i släktforskarprogrammet Disgen. (Sa jag inte att jag använde MinSläkt? Det här kräver en noggrannare utredning senare!) Eftersom jag vet födelsetid och födelseförsamling för Karl Johan Jansson högerklickar jag på posten och väljer ”Sök i DISPOS på Internet”. Det är längst ned på rullgardinsmenyn. Nu kommer en ruta upp med Karl Johans uppgifter och jag klickar ”Sök”. Jag brukar ha Genline öppet när jag gör det här. Jag vet inte om det behövs eller om det startar själv. Nu kommer en ruta upp som meddelar: ”DISPOS söker i Grangärde födda år 1871”. Skifta nu till Genline och logga in. Tro det eller inte men nu öppnas en sida som visar alla födda i Grangärde det året. Men – jag sa ju att det inte finns några kyrkböcker med dödsnotiser för 1871. Riktigt, men det här är bilder ur SCBs register som finns fritt på Genline. (Jag hörde att det kanske inte skall finnas i framtiden. Hoppas det är bara ett dåligt skämt).

Nu har jag således visat att jag hittade rätt föräldrar till Jarl Johan Jansson när jag så turligt hittade honom i Husförhöret. Teoretiskt sett hade det ju kunnat finnas flera Carl Johan med en fader som hette Jan och födda 4/2 1871. Men genom att kolla födelsenotiserna för Grangärde i SCB så kan jag nu konstatera att det bara fanns den jag redan hittat.

När jag återkommer skall jag berätta hur jag, med tårar i ögonen, övergav MinSläkt för att använda Disgen i stället.

tisdag 23 januari 2007

Hur jag blev riktig släktforskare

Jag hade verkligen fått en flygande start! Jag hade inte bara lyckats visa på att Per Persson Osmi faktiskt var min släkting utan dessutom kommit ända tillbaka till 1600-talet på en släktgren. Och det utan alltför stor ansträngning! Jag började nu intressera mej mer för de dokument jag fått av olika släktingar. Jag bad min far om de papper som hans halvsyster gett honom och det visade sej vara intressant. Dels kände de naturligtvis till några led tillbaka i tiden så jag fick nu veta namnet på såväl min farfar som min farfars far och farfars farfar och deras hustrur. Det var här Sofia Mose, som jag berättat tidigare om, dök upp. Här fanns också en Johanna Katarina Klingert. Jag har senare upptäckt att det är lyckosamt om man har lite ovanliga namn i släkten eftersom det är mycket lättare för en nybörjare att följa sådana familjer i kyrkböckerna. Tydligen hade min faster gjort vissa försök till släktforskning för det fanns en bunt papper med uppgifter från Kajsa Östberg som forskat på släkten Hägerman. Johanna Katarinas mor hette nämligen Hägerman. Nu hade jag ganska mycket material men inget bra sätt att strukturera det på. Jag hade läst att det fanns något som heter ansedlar och även förstått att ett bra spiralblock är grundstenen i släktforskningen. Nu har jag aldrig under hela min utbildning eller min tid som forskare någonsin antecknat en rad, (annat än namn och telefonnummer och andra hårda data) trots att jag suttit av hundratals föreläsningar, så spiralblocket och handskrivna ansedlar attraherade mej inte. Datorn har varit mitt käraste redskap sedan 1980 så jag började leta efter släktforskarprogram för datorn. Ni börjar inse hur okunnig jag var – eller hur? Som alla vet finns det ett antal. Jag hittade Holger och Min släkt först. Jag provade dem och båda två verkade fantastiskt bra, men jag fastnade för Min släkt som jag tyckte hade ett otroligt fint utseende. Precis så hade jag föreställt mej ett släktforskningsprogram – alla personer i tydliga boxar med klara och tydliga relationer mellan. Själva grafiken på skärmen fick mej att förstå vad det handlade om. Toppen!

Ni förstår säkert att jag snabbt började mata in alla uppgifter jag fått från olika källor. Att komma ihåg att ange alla källor för de inmatade uppgifterna var inga problem, det är en yrkessjukdom hos mej som gammal forskare. Jag vill emellertid trycka på hur viktigt det är eftersom det kan finnas fel i uppgifter även från de mest erfarna släktforskare. Det är därför bra att direkt se på en post (post är datorspråk som här helt enkelt betyder de data som är inmatade för en specifik person) om den grundar sig på en ursprungskälla eller på andrahandsuppgifter från andra forskare. Då kan man efteråt gå in och kolla i exempelvis i Födelseboken om födelsedata är korrekta.

Det var tur att jag hade mina egenheter för vid det tillfället hade jag inte sett en enda kyrkbok. Jag hade emellertid många gånger sett konstiga hänvisningar som C:7, 1837-1856, 0/0, p169 när jag surfat runt på Anbytarforum (det är hänvisningen till Födelseboken i Norrbärke för den ovan nämnda Johanna Katarina Klingert). Fortfarande hade jag emellertid bilden av att kyrkböckerna finns i kyrkan och det kändes jobbigt att åka till Dalarna för att leta i originalhandlingarna. Lyckligtvis ledde mina websökningar mej till Genline och då raserades det sista motståndet mot att bli släktforskare. Inte kunde jag väl ana att man kunde sitta hemma vid köksbordet och bläddra i alla Sveriges kyrkböcker. Här kunde man klicka sig runt mellan socknarna som om man reste i en tidsmaskin med ljusets hastighet. Det var annat det än att slänga sig på cykeln och trampa iväg till grannsocknen! Samtidigt sa den gamla Lutheranen inom mej att: ”det här är ju ingen sport längre”. Lyckligtvis tog min än starkare inneboende bekvämlighet över och jag njöt i fulla drag av att läsa om torparen med 12 barn varav hälften dog unga och flera hamnade på fattighuset när fadern fick ett träd över sig i skogen och dog. Visst blir man lite bisarr av det här?

Nu fanns inget som kunde hejda mej. Årsabonnemang på Genline inköptes, medlemskap i DIS samt medlemskap i Sveriges Släktforskarförbund. Jag har alltid varit sådan! Skall man göra något skall man göra det ordentligt!

måndag 22 januari 2007

Släkten Osmi – ett första staplande steg i min släktforskning

Jag sysslade fortfarande inte med släktforskning utan var bara intresserad av den gamle finnen Peder Persson Osmi som skulle ha kommit till Sverige på tidigt 1600-tal. Anbytarforum gav mej intressanta uppgifter om en Per Osmi som genom kungligt brev från Karl IX hade fått tillåtelse att som förste nybyggare bosätta sig i Hörken. Men, fortfarande visste jag inte om denne Per Osmi var anfader till min Erik Matsson. Med erfarenhet från min läsning av inläggen på Anbytarforum insåg jag att sådana antaganden gör man inte lättvindigt, enbart grundade på en gammal handskrift från tidigt 1900-tal. Hur jag sedan jonglerade med olika sökord på Google är omöjligt att minnas i detalj, men plötsligt fanns den där. En antavla där en av de äldsta anorna var Per Persson Osmi. Den var sammanställd av redaktören för Nättidningen Glimten - http://www.glimten.net/ - som födelsedagspresent till familjen Roggentin. Här kunde jag följa släkten Osmi fram till våra dagar. Här fanns också en Erik Matsson född 1774 i Hörken i Ljusnarsberg son till bergsmannen Mats Henriksson Osmi. Enligt min egen källa fick Erik Matsson sitt första barn 1799 så, så långt verkar det stämma. Problemet var emellertid att jag inte kunde vara helt säker att det handlade om samma Erik Matsson eftersom det inte fanns några födelsedata i min handskrift. Jag visste emellertid vem han var gift med och att han hade åtminstone 12 barn. Jag tog mod till mej och ringde Bertil Magnusson, författaren av Roggentins antavla. Det var så jag fick min första lektion i släktforskning. Under nära två timmars samtal i hans hem vände vi och vred på problemet och kom fram till att det med största sannolikhet var samma Erik Matsson vi talade om men inte med absolut säkerhet.

Det avgörande beviset fann jag återigen på Anbytarforum genom att söka på Stråtgården i Google. Under kategorin Ljusnarberg hade Harald Stråth skrivit om sin släktgårds historia.
Han skriver: ” Bergs- och sexmannen Erik Mattsson född år 1774 vid Sa Höken, blev den nye på Stråtgården. Han gifte sig år 1803 med Christina (Stina) Hansdotter från Kyrkbacken. Dom hade 13 barn tillsammans. Hustrun dog år 1839. Erik Mattsson gifte om sig vid 77 års ålder med Elisabeth Catharina Hammar född år 1774 från Linde. Erik Mattsson dog år 1844 och hustrun nr 2 flyttade tillbaka till Linde.”

Voila! Här talar vi tydligen om samma person eftersom födelseåret 1774 stämmer med ättlingen till Per Osmi och alla andra uppgifter överensstämmer med min släkting. Jag har senare kollat upp lite andra detaljer och funnit att vissa uppgifter såväl i Roggentins antavla som i Harald Stråths uppgifter om min ana inte är helt riktiga, men inget som förändrar faktum att vi talar om samma person. Det lärde mej att vara källkritisk så till vida att många släktforskare har större noggrannhet ju mer central en person är för deras egen släkt. Perifera personer lägger man av naturliga skäl inte ned lika mycket arbete på att dubbelkolla. Eftersom Erik Matsson var central för min forskning har jag därför senare – när jag började med släktforskning - kollat honom extra noga i kyrkböckerna och exempelvis funnit att han inte är född 1774-03-05 utan 1774-05-15. Troligen kommer den förra uppgiften från ett husförhörsprotokoll över Mats Henrikssons familj och pga. prästens handstil kan det ibland vara svårt att tolka siffrorna. Jag har kollat i födelseboken vilken torde vara det närmaste sanningen man kan komma eftersom det skrivs i anslutning till födseln. Jag har också kollat uppgifterna om Osmi i Ljusnarsbergs krönika vid ett besök i Kopparberg. Jag har numera tagit för vana att alltid titta i året efter och före en påstådd födsel om jag inte hittar en person direkt i födelseboken. Det har ofta gett resultat.

En kul händelse var när jag långt senare sökte efter min farfars mor Sofia Mose. Hon skulle enligt Sveriges dödbok 1947-2003 vara född 1873 i Färnebo. Samma uppgift hade jag fått från släktingar som minns henne. Det föddes emellertid inte någon Sofia Mose i Färnebo 1873 - däremot en Amanda Mose 4/11 och även en yngre syster Sofia finns upptagen i husförhörslängden med födelsetid 1874-06-12. Det hör till saken att modern dog 1880 och fadern Nils Johan Mose stod ensam med fyra minderåriga barn. Uppenbarligen blev detta för mycket för honom och han emigrerade till Amerika 1882 och lämnade barnen kvar i Sverige. Om man följer Sofia Mose i husförhörslängderna finner man att hon år 1888, vid endast 14 års ålder flyttade från Pärlby till Björnhyttan för att ta arbete som piga. Utflyttningsuppgiften uppger den korrekta födelsetiden men i inflyttningsnoteringen har hon blivit ett halvt år äldre och således 15 år på ett par veckor när. Kan hon ha varit så företagsam att hon uppgav fel födelsetid på det nya stället för att dölja sin låga ålder? Visst är det spännande att försöka sätta sig in i hennes belägenhet?

Det här var emellertid en historia som kom mycket senare och vid tidpunkten för mina studier av släkten Osmi hade jag aldrig sett en kyrkbok. Inte heller hade jag något medvetet sätt att dokumentera mina upptäckter.
Men så var jag ju ingen släktforskare heller!

söndag 21 januari 2007

Anbytarforum – en kraftfull tjänst man bör ha respekt för

Anbytarforum är ett diskussionsforum för släktforskare organiserad av nättidningen Rötter. Den är indelad i en mängd olika avdelningar och har mycket strikta ordningsregler. Varning! Läs dem och följ dem! För en nybörjare kan det vara knepigt! Ett vanligt fel vi gör är att fråga fel saker på fel ställe. Då får man omedelbart smäll på fingrarna – inte alltid med särskilt pedagogisk finess. Om man exempelvis är intresserad av släkten Svinhuvud kan man få problem. Den familjen förekommer nämligen på tre olika platser på Anbytarforum, nämligen under Övriga släkter, under Introducerad adel och under Ointroducerad adel. Alla är släkt på något vis, har man kommit fram till numera, men nåde den som placerar en fråga på fel ställe. Inte bara ordningsmannen/kvinnan rycker ut utan också ett antal vänner av ordning som snabbt tillrättavisar den okunnige om hans/hennes fatala misstag. Snacka om att känna sig billig! Listan av hudflängningar på Anbytarforum kan göras lång, men att dröja kvar vid det blir så trist. För inte så länge sedan förekom emellertid en höjdare. Det var en mycket animerad diskussion huruvida man skulle stava nutida efternamn som de gjorde vid tiden eller om man fick lov att normalisera dvs. välja ett stavningssätt som man konsekvent följde. Att diskutera olika förhållningssätt till källorna är ju jättebra men den diskussionen utvecklade sig till att beröra personlighetsegenskaper hos kontrahenterna som gick lång utöver släktforskningens område. Det värsta men kan göra är att antyda att man kanske skulle vara släkt med någon betydande person utan att ha starka vetenskapliga belägg för detta. Som nybörjare och entusiast kanske man tror att man kan ställa en enkel fråga huruvida ett sådant släktskap skulle kunna vara möjligt, men då är man helt fel ute. Man kanske tror man skall få ett artigt ”nej så är det inte av följande orsaker…”, men icke. Här skall den naive sättas på plats och det med besked! Hur som helst har jag inte själv varit särskilt hårt drabbad, men lidit med alla glada nybörjare som har råkat illa ut. Hoppas de inte slutat med sin släktforskning utan fortsätter och blir mer toleranta än somliga andra. Som professionell forskare har jag ganska svårt att förstå den åsiktsfundamentalism som jag har mött på Anbytarforum.
Anbytarforum är emellertid en guldgruva för vetande. Det är ofta här du får dina första napp när du söker på webben. Ofta ger det dej värdefulla kontakter med andra mycket hjälpsamma släktforskare och då får man väl stå ut med de fåtaliga ”messerschmittar” som finns. Sök regelbundet efter dina anor på http://forum.genealogi.se/ för det dyker hela tiden upp nya rön som du annars missar. Ett bra sätt som jag har upptäckt är att lägga till ordet ”genealogi” till din sökning. Då får du säker med alla förekomster av det du söker från Anbytarforum.
Men – håll en låg och ödmjuk profil!
Det blev inte så mycket Osmi den här gången som jag lovade men jag är snart tillbaka.

Hur jag började med släktforskning

Som jag tidigare berättat var det klent med släkt på min fars sida eftersom han var barnhemsbarn som blev ”utackorderad” hos olika bönder som liten. Min far har skrivit några mycket intressanta artiklar om detta. Min farmor, som jag visste vem hon var, men inte hade särskilt mycket kontakt med dog 1996 vid hög ålder. Hon vägrade ända till sin död att avslöja vem min farfar var. Några år senare fick jag av hennes bror en kopia av en handskriven släktöversikt gjord omkring 1905. Den var på min farmors mors sida och hade få födelse- och dödsår angivna och nästan inga efternamn. Den sträckte sig tillbaka till en Bergsman i Ljusnarsberg på sent 1700-tal. Hursomhelst - rullen blev liggande och jag glömde bort den.

Samma år som min farmor dog, lagom till min fars 75 årsdag, fick han ett telefonsamtal från en kvinna som påstod sig vara hans halvsyster och att han dessutom hade en halvbror. Sedan faderns död hade man känt till min fars existens men inte ansett det passande att avslöja något förrän hans mor dog. Så helt plötsligt hade jag en släkt på faderssidan, vilket var ganska spännande. Min nya faster, som är jämngammal med mej, gav min far en bunt gamla bilder på fadern samt en del dokument om släktens anor. Även detta blev liggande i en låda hos min far.

Nästan tio år gick och i slutet av 2005 hittade jag den gamla rullen med bergsmanssläkten. Jag började studera den och fann att det överst stod: ”Erik Matsson från Hörken, Bergsmansson boende på Stråtgården av gammal finnslägt, från 1600-talet nämligen Peder Persson Ossmi enligt Ljusnarsbergs krönika 1607. Gift med Kristina Katarina Hansdotter från Kyrkobacken Klastorp i Ljusnarsbergs församling, Örebro län”. Samtliga Eriks 12 barn var upptecknade samt deras ättlingar fram till början av 1900-talet. Det här var ju intressant och eftersom jag har haft forskning (inte släktforskning dock) som min profession i 25 år angrep jag problemet på det enda sätt jag visste om när man är helt nollställd. Jag sökte på Internet. Jag var ju främst intresserad av att gå bakåt i tiden eftersom det var mest spännande. Vem var denne Ossmi? Sökningar på Ossmi gav inga resultat men väl på Osmi. Det gav mängder av internationella organisationer och bolag med OSMI som akronym. Så småningom skrev jag Osmi Ljusnarsberg och då rasslade det till i Google. (Google hittar ni på www.google.com och det är en av flera sk. sökmotorer som kan söka igenom hela webben efter vissa ord. En lista över fler sökmotorer finns på Immigrant Institutets hemsida på adressen http://www.immi.se/motorer.htm#listor).

Det visade sig att flera andra forskare hade intresserat sig för en Osmi i Hörken i Ljusnarberg och jag hittade nu deras inlägg på Anbytarforum. Vidare öden och äventyr kring Osmi återkommer jag till så snart jag tagit en paus. Då skall jag berätta vad Anbytarforum är för något också.

Släktforskning – en sysselsättning för äldre nördar?

Jag måste erkänna en sak som säkert får många att sluta läsa här. Jag har alltid betraktat släktforskning som en sysselsättning för äldre, företrädesvis manliga, nördar. Samtidigt har jag varit ganska fascinerad av dessa människor som reser från församling till församling ute på landet, helst på cykel eller moped, och sitter i dagar och går igenom gamla dammiga luntor på jakt efter förfäder. En annan fördom jag haft om släktforskare är att de alltid hittar grevar, baroner och kungar bland sina förfäder. Om inga sådana står att finna hittar man åtminstone en dödsdömd person lång tillbaka i tiden. Man får lätt, som utomstående, en känsla att hela svenska folket består av ättlingar till adelsmän och banditer – ofta i samma person.
När jag nu lärt mej mer inser jag att nördfaktorn faktiskt är ganska hög och att jag börjar bli en nörd själv. Min beundran för gamla tiders släktforskare har dessutom ökat. Jag kan föreställa mej vilket hjältedåd det måste ha varit att släktforska innan Genline, DIS och Anbytarforum fanns. Se, jag har redan blivit en sådan där typ som slänger mej med begrepp som en nybörjare tror är redskap inom transplantationsmedicinen eller en databas för genmanipulation av vår mat. Lugn jag återkommer till detta senare!
Åter till forntidens släktforskare! Föreställ er en person som hittat en släkting i någon födelsebok i exempelvis Järnboås församling och lyckats följa personen fram till de övre tonåren där det anges att han flyttat till Ljusnarberg. Upp på cykeln och iväg till Kopparberg för att spåra honom i husförhören. (Det är dåliga förbindelser från Järnboås till Kopparberg som är huvudort i Ljusnarberg). Väl där upptäcker man att han bara efter något år flyttade tillbaka till hemtrakterna igen, men nu till Nora Bergsförsamling. Visserligen ligger hans nya hem bara två hundra meter från barndomshemmet men på andra sidan sockengränsen. Det är bara att kasta sig på cykeln igen och trampa till Nora för att söka efter honom bland inflyttade för att på så sätt upptäcka vilken by han fanns i. Snacka om heroiska insatser i sökandet efter sina rötter! Just dessa fysiska umbäranden har varit en av orsakerna till att jag aldrig ens övervägt att börja släktforska. En annan bidragande orsak är att jag just inte haft någon släkt att forska på eftersom min far var barnhems- och fosterbarn med okänd fader och, det har jag ju förstått, att forska på annat än i rakt nedstigande led, dvs. på faderssidan är inte riktigt lika fint som någon annan gren.

Släktforskning för nybörjare

Att vara oerfaren, okunnig och naiv kan vara jobbigt inom många områden, men kanske särskilt som släktforskare. Ett års erfarenhet av släktforskning har lärt mej att man nog bör kunna en del för att vara nybörjare i den här grenen. Samtidigt är jag helt tagen av alla de fantastiska hjälpmedel som finns och alla de otroligt entusiastiska personer som ägnar sej åt att släktforska. Den första släktforskare jag kom i kontakt med var en gammal räv som ägnat stor del av sitt liv åt att ge ut en tidning inom området. Jag fann vid en sökning på webben att han tagit fram uppgifter om en påstådd släkting till mej på 1600-talet. (Ren tur eftersom jag inte visste ett smack om hur man gör). Hur som helst bodde han i mina trakter så jag ringde honom och han bjöd genast hem mej för att snacka. Denne otroligt kunnige och trevliga person ägnade över två timmar åt mej och skickade med mej alla nummer han hade kvar av sin tidning samt utdrag ur sina databaser som gällde min släkting. När vi sa adjö sa han: ”Ta det lugnt med släktforskningen. Tänk på att det finns annat i livet. Det är lätt att det blir ett missbruk så man försakar allt annat. Så många knepiga människor som jag har mött ibland släktforskare finner man inte var som helst”. Det har visat sej under mitt första år som släktforskare att han hade rätt i mycket. Åtminstone tycker min fru att jag är lite väl ensidig i mina intressen och kunde vara lite mer social tidvis och visst har jag stött på ganska fundamentalistiska människor under mina resor på webben. Framför allt har jag som novis känt mej ganska vilsen bland alla ”bror duktig” man möter på olika släktforskar-siter,
Jag vill därför dela med mej av mina tankar och erfarenheter – och de är inte så avancerade – till er som är i samma situation som jag var för ett år sedan, dvs. totalt okunnig om det mest elementära inom släktforskningen. Då menar jag så okunnig att jag inte ens fattade nybörjarinstruktionerna i de mest populära böckerna eller på de olika släktforskar-siterna på webben.
För att ni skall förstå min djupa okunnighet kan jag berätta – även om jag rodnar av skam – att jag inte hade en aning om vad proband betydde eller klart förstod skillnaden mellan antavla och stamtavla, än mindre kunde uttolka släktskapet i tavlor numrerade enligt Kekules´ system. Nu har jag åtminstone lärt mej tillräckligt för att skämta och skriva om det.
Jag kommer att tänka på ett skämt från min realskoletid som vi hade mycket roligt åt. Det var en nyutbildad 25-öresingenjör, som man sa på den tiden, som reflekterade över sin nya karriär: ”För en månad se´n kunde jag inte ens stava till inchängjör och nu har ja blitt en”.
För dem som förväntar sej avancerade råd i stil med de ni får i otaliga böcker i ämnet kommer det jag skriver att bli en besvikelse. För dem som däremot vill höra om umbärandena från en total nybörjare och få svar på frågor så enfaldiga att en seriös släktforskar-site eller nybörjarbok aldrig skulle befatta sej med dem, kan det vara nyttigt och kanske trevligt, att följa mina betraktelser.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...