google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Släktforskning för noviser: mars 2009

En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

lördag 21 mars 2009

RÖTTER överlever nog en kula i foten, men knappast om man snubblar och får en papperskniv i hjärtat.

Jag fick just senaste numret av Släkthistorisk Forum i brevlådan och läste inlägget från Ingemar Henriksson i Älmhult angående artikeln om piratkopiering av förbundets CD-skivor – ”Ni skjuter er själva i foten…” /Släkthistoriskt Forum nr 1:2009 sid. 30-31/

Jag instämmer med Ingemar i allt han säger utom möjligen hans reflektioner om vad han kallar dagisgenerationen. I sak kan man emellertid konstatera att han har rätt, dvs. att det finns en ny generation som ser på mitt och ditt på ett annat sätt än vi äldre gör. Man kan kanske spetsa till det ännu hårdare och säga att de anser att allt bör ställas till deras förfogande men dom värnar nogsamt om det som är deras. Detta har resulterat i att vi har en generation av konsumenter som alltid söker mervärde och söker få mer än de är villiga att ge. Detta är ett globalt fenomen och förekommer även i kulturer som aldrig sett eller hört talas om ett daghem. Om jag skall spekulera tror jag det har mer med Internet att göra där allt finns till vårt förfogande med några knapptryckningar. Vi behöver inte köpa musik, filmer, kokböcker, uppslagsverk, dagstidningar eller facktidskrifter längre. Inte heller behöver vi nödvändigtvis gå till läkare eller psykologer, jurister eller arkitekter längre – allt finns där, bara att ta för sig av. De företag och organisationer som lyckas idag är de som anpassats sig till den nya tidens konsumenter och deras ideologi, vilket mediebranschen inom parentes sagt inte har gjort och därför håller på att dö ut. Det är knappast konstruktivt att klaga på sina konsumenter och deras moral om man vill överleva.

Jag tänkte emellertid försöka komma med några idéer hur man som leverantör av service och tjänster kan lösa det här problemet, för visst är det en realitet att Förbundet förlorar pengar. Däremot tror jag inte att det hjälper att sätta hårt mot hårt som det verkar luta åt. Då skjuter man sig nog inte bara i foten utan snubblar och får en papperskniv i hjärtat.

Först och främst så är det knappast konstruktivt att ondgöra sig i Förbundets tidning. Jag tror nämligen inte merparten av dom som piratkopierar betalar 360 kronor per år för att få läsa den. Inte heller är det särskilt konstruktivt att hota med att straffa de ärliga för det de oärliga gör, även om det är en gammal tradition i svenskt samhällsliv. Dom oärliga ligger alltid ett steg före så det blir bara de ärliga som blir lidande – som så ofta. Att man sedan inte kan hålla ordning bland Förbundets medlemsföreningar är en annan fråga som borde kunna åtgärdas på lämpligt sätt i demokratisk anda.

Innan jag blev pensionär och kunde ägna mig åt släktforskning och annat trevligt var jag forskare och undervisare på några universitet och högskolor på olika håll i världen och ägnade mig huvudsakligen åt något som kallas Facilities Management. Enkelt uttryckt handlar det om att organisera alla stöd- och serviceverksamheter i ett företag eller organisation på ett sådant sätt att de på bästa sätt verkar för det övergripande mål man har – den så kallade kärnverksamheten. Anledningen till att jag nämner det är dels för att förklara att jag kan bli lite docerande i framställningen, dels för att understryka att det jag säger inte bara är mina egna funderingar utan ganska vedertaget tänkande i den moderna företagsvärlden – vilket inte hindrar att det kan vara fel ändå förstås.

Det finns några ”budord” man bör följa när man levererar service, tjänster och produkter. Först och främst att allt man företar sig måste stödja det som är företagets eller organisationens kärnverksamhet – dess hjärtefrågor – själva syftet varför organisationen finns till. Viktigt är också att inse att kunden är det yttersta skälet för att man behöver existera – hur knepig man än tycker kunden är. Det man kan ta ut för sina tjänster kan aldrig vara mer än vad kunden är villig att betala, speciellt som kunden idag är oerhört otrogen och söker sig dit den kan få ut mest. Därför har de organisationer som vill ha framgång insett att dom måste ge kunden mervärde så kunden uppfattar att de får mer än de lägger ut. Det finns idag många tekniker att åstadkomma detta. Ett av knepen att tjäna pengar är att ha små, många och ständigt återkommande inkomster. En annan är att binda kunden genom att ge bort något för att sedan genom att få många kunder tjäna pengar på något annat. Du får en telefon för att du skall ringa mycket eller du har en häftig gratis websida med så många besökare att du kan ta saftigt betalt för annonserna – samma gäller en tidning. Du erbjuder en produkt på ett sådant sätt att du får stor upplaga och därmed ett lågt pris.

Man behöver knappast vara fattig för att anse att priset för Förbundets CD-skivor är alltför högt. Man bör dessutom betänka att många släktforskare faktiskt är pensionärer med begränsad ekonomi och dom piratkopierar kanske inte så mycket. Jag måste nog hålla med Ingemar även när han säger att Förbundet har en ganska svag argumentation när man hävdar upphovsrätt av materialet, vilket gör att man lätt kan få konkurrens när priset är så högt. Dessutom har ju mycket av insamlandet skett med hjälp av medlemmarnas frivilliga insatser.

Jag gick in på Rötters hemsida och fann vad förbundets kärnverksamhet består i genom att läsa stadgarna. Under paragraf 2 står följande:
”Riksförbundets ändamål är att som sammanhållande organisation

§ tjäna medlemmarnas och släktforskningens syften genom att bevaka och främja släktforskningens intressen,

§ värna om det släkthistoriska källmaterialet och dess tillgänglighet för forskningen,

§ sprida kunskap om släktforskning och dess betydelse som kulturfaktor, ideell folkrörelse och vetenskap,

§ samarbeta med inhemska och utländska organisationer.”

Jag tycker nog att det resonemang som hittills förts ger signaler om att man inte riktigt sätter sin kärnverksamhet i fokus då man söker efter lösningar som visserligen uppfyller de verksamhetsekonomiska målen men går stick i stäv med hjärtefrågorna, dvs. Förbundets kärnverksamhet så som den uttrycks i stadgarna. Vad jag menar är att en utveckling där vi måste börja betala abonnemang även för Förbundets tjänster som vi gör för AD och Genline skulle skada Förbundets syften. Då finns det en betydligt mer inkomstbringande väg som tvärt om skulle främja de ovanstående syftena. Låt mig ta ett exempel från ett annat område.
Jag har i många år varit medlem av ett par golfklubbar i Sverige. Målet med en medlemsägd svensk golfklubb är nästan identisk med Förbundets målsättning, med undantag för att då talar vi om att bredda golfkunnandet, aktivera ungdomar, främja friskvård och andra saker som ligger i medlemmarnas och samhällets intresse och inte om motsvarande saker inom släktforskningen. Ett problem är då att få en bra golfinstruktör, dels för att ge unga och gamla medlemmar lektioner, dels för att leda ett eventuellt tävlande lag. Inkomsterna för en sådan instruktör har huvudsakligen tre källor: 1) inkomster från golfshopen, 2) inkomster från lektioner samt 3) inkomster från övningsbanan. Övningsbanan får användas fritt men man måste betala för de bollar man använder som är speciella just för övningsbanan. Priset som många klubbar sätter för att använda dessa bollar är ofta så högt – ”det måste ju ge inkomster” – att medlemmarna bara i undantagsfall slår några få bollar före en rond. De har sällan råd att finslipa sin teknik eller träna in något nytt. De inkomster som instruktören får från detta är således mycket marginell. Ganska många klubbar har emellertid bestämt att man lägger ett par hundra kronor på årsavgiften och låter sedan alla använda övningsbanan med fria bollar så mycket man vill. Med 1000 medlemmar i klubben inser man lätt att detta ger ett oerhört bra bidrag till instruktören samtidigt som marginalkostnaden är närmast försumbar – bollarna samlas nämligen in och återanvänds oerhört många gånger. För den enskilde är också avgiften mycket rimlig och ger möjlighet att träna och bli bättre, få mer motion, komma uppvärmd till golfronden osv. Kort sagt man bidrar till att förbättra golfkunnandet och hälsan hos sina medlemmar.
Jag tror det bara är att inse att man aldrig kan hindra att människor byter och lånar ut sina släktforskarskivor med de priser de nu har eller som man gör på sajten GenealogiQ – man ställer en fråga till de andra medlemmarna och den som har skivan letar reda på uppgiften och svarar ofta inom en dag. Undrar on det är olagligt också? Anledningen till det höga priset är naturligtvis den låga upplagan och den höga initialkostnaden. Att man med modern teknik och bra avtal med programmakare kan hålla nere marginalkostnaderna för ytterligare framställda skivor till närmast noll borde göra att man hade en annan strategi.
Mitt förslag är att man erbjuder innehållet på skivorna som mervärde till alla släktforskare mot en mycket ringa summa. Man kan då erbjuda dom i form av skivor eller i form av en databas. Den första lösningen gör att man riskerar viss marginell fortsatt piratkopiering, men för oss släktforskare är det en fördel. Vi har skivan fysiskt även om vi inte har bredband och vi kan använda den överallt där vi kan ta med datorn. Att lägga det på en server har de fördelar Crister Lindström redovisar i sitt svar till Ingemar Henriksson, men ger vissa åtkomlighetsproblem.
Hur skall då detta betalas. Jo det finns flera sätt beroende på hur stor grupp släktforskare man vänder sig till. Man skulle kunna låta det ingå i prenumerationen på Släkthistoriskt Forum, vilket skulle göra att upplagan sköt i höjden avsevärt, men ökade inkomster för annonsplats som följd. Samma sak skulle gälla om man erbjöd det som mervärde om man gav en viss minimisumma till Rötters vänner. Man skulle kunna utöka detta genom att sälja erbjudandet till andra släktforskarföreningar som på så sätt skulle öka sin egen attraktivitet och bidra till en enorm ökning av upplagan för skivorna. Till slut skulle det nästan vara omöjligt för en aktiv släktforskare att inte få tillgång till Förbundets skivor genom någon av sina abonnemang.
Resultatet tror jag skulle bli att ingen skulle ha någon anledning att piratkopiera. På grund av den enorma upplagan skulle priset bli så rimligt att ingen skulle klaga. Jag tror dessutom att det skulle finnas marginal för ett betydligt större netto till Förbundet än vad den nu, av piratkopiering decimerade, försäljningen ger. Dessutom skulle man åstadkomma precis det som står i stadgarna, nämligen:

§ tjäna medlemmarnas och släktforskningens syften genom att bevaka och främja släktforskningens intressen,

§ värna om det släkthistoriska källmaterialet och dess tillgänglighet för forskningen,

§ sprida kunskap om släktforskning och dess betydelse som kulturfaktor, ideell folkrörelse och vetenskap,

§ samarbeta med inhemska och utländska organisationer.”

Crister Lindström gör själv en beräkning på hur mycket Förbundet förlorar på olika former av ”illegalt” användande av skivorna /Släkthistoriskt Forum nr 5:2008 /. Jag kan inte finna det exemplaret av tidningen just nu men jag minns att det var förfärande siffror som kan göra vem som helst förtvivlad. Om man istället skulle se det som ett mått på hur många som faktiskt anser sig ha behov av Förbundets CD-skivor blir ju potentialen oerhört glädjande för de lösningar jag skisserade ovan. Lägg sedan till alla som idag gör sig besväret att samutnyttja skivorna, på ett sätt som de upplever som legalt, genom att traska till biblioteket eller släktforskarlokalen så kan vi öka upplagan med några tiotal kanske hundratusen till.
Slutligen vill jag peka på att piratkopieringen inte bara är ett tecken på dålig moral utan också ett tecken på att alltför många människor som är bitna av släktforskning inte har råd med alla dessa dyra skivor. Hitta inte på lösningar som kriminaliserar eller slänger ut alla dessa entusiaster ur gemenskapen om de så är fattiga pensionärer eller omoraliska ungdomar av ”dagisgenerationen”. Är det inte just dessa entusiaster i alla åldrar som Förbundet skall värna om och sprida information inom släktforskningen till? Det finns andra lösningar än de man verkar fundera över just nu.

onsdag 4 mars 2009

Var Peder Pederson Osmi och Henrik Persson Siikainen bröder? – En släkthistoria från 1500-talet

Vi släktforskare tror ofta att vi nått vägs ände i vår forskning när vi hamnar på en invandrad släkting någon gång på 1500-talet. Jag har berättat att mina första staplande steg hade sitt ursprung i en handskriven släkttavla från förra seklets början där det stod antecknat följande: "Erik Matsson från Hörken, Bergsman boende vid Stråtgården af gammal finnslägt, från 1600-talet, nämligen Peder Pedersson Osmi enl. Ljusnarsbergs krönika år 1607. Gift med Kristina Katarina Hansdotter från Kyrkbacken, Klastorp i Ljusnarsbergs Församling Örebro Län." Jag har beskrivit mitt sökande efter Peder Pedersson Osmi och hur jag med hjälp av släktforskaren Bertil Magnusson i Partille lyckades finna honom och dessutom härleda stora delar av hans ättlingar. Läs här och här. När jag fick veta att hans far Pekka var invandrad från Finland utrustad med ett kungligt brev från Karl IX som gav honom rätt att bryta mark för ett torp i Södra Hörken ansåg jag nog att jag nått vägs ände. En god vän till oss från Savolax i Finland berättade att många finnar som kom till Sverige på den tiden kom från Finland östra delar och speciellt från Savolax. Kanske det kunde vara en ledtråd? Hur som helst hade jag ingen aning om hur jag skulle forska vidare, men fick ändå en idé. Jag fann Finnsams websida där det finns en förteckning över alla som forskar om den finska invandringen till Sverige och Norge. Jag letade fram alla de forskare som intresserade sig för Ljusnarbergs församling och skickade ett mail till dem och bad om hjälp. Efter en kort tid fick jag svar från Christina Norlander som hade ganska mycket intressant information. Efter några turer mellan oss kunde vi fastställa vem denne Peder Pedersson Osmi var. Det visade sig vara ganska intressant. Christina bidrog också med huvuddelen av den kunskap som jag kan redovisa nedan. Enligt Ljusnarsbergsforskaren Arne Östman (numera avliden) var inte det ursprungliga släknamnet Osmi utan Siikainen. Namnet Osmi kom av att den delen av släkten skattade i osmundjärn. Den Pekka Osmi jag eftersökte kan således ha hetat Pål eller Peder Henriksson Siikainen och varit far till Peder Pedersson Osmi och Henrik Pålsson Siikainen. Modern hette Bertilsdotter Kemppainen och kom från Satakunta i Finland. Det är osäkert om den invandrade anfadern hette Peder, Pål, Pekka eller Per eftersom det skiljer i olika källor. I Odelstjernas Bergsjordebok benämns sonen Per Persson. Att detta är den Peder Pedersson Osmi som jag söker står utom all tvivel eftersom samtliga ättlingar är förtecknade och stämmer väl med min antavla. Här framgår också att Per hade en bror, vars namn inte anges. Vad gäller en tänkbar broder Henrik skulle det kunna vara den sikainen vars släktär väl beforskad och dokumenterad av andra forskare, bl. a. Christina Norlander. Att Henrik är son till Peder Henriksson Siikainen är belagt i denna forskning. Underligt nog valde Per att stanna i Ljusnarsberg där hans ättlingar – Osmifinnarna - fick stor betydelse i järnframställningen och etablerade sig som infytelserika bergsmän och sexmän varav min ana Erik Matsson på Stråtgården var den siste i en lång rad. Brodern Henrik och hans familj behöll emellertid namnet Siikainen och flyttade till Östmark i Värmland där man anlade gården Sikala. När jag väl funnit fram till namnet Siikainen var det naturligt att söka vidare efter uppgifter på Internet. Jag fann då att släkten Siikainen var betydligt mer uppmärksammad i släktforskarkretsar än min gren Osmi. Jag fann då följande: Per (Pål, Peder eller Pekka) Henriksson Sikainen kom till Södra Hörken med ett kungligt brev från Karl IX som gav honom rätt att röja för ett nybygge. Han anses ha kommit från Siikasalmi i Finland. En diskussion utspann sig på Anbytarforum under 2002 om var detta Siikasalmi var beläget. Eftersom man stavade det med ett ”i” ställde det till besvär, men man kom nog med tvekan fram till att det troligen skulle vara två i och kunde då placera det någonstans i Rautalampi socken. Under sent 1500-tal flyttade ett stort antal finnar från denna region till Bergslagens skogar som nybyggare med konungens uppmuntran. Det var också ofärdstider då det så kallade klubbekriget pågick mellan 1596-97 varför många flydde undan detta. Detta inbördeskrig kom strax efter fredsslutet med Ryssland 1595 så folket i gränstrakterna var ganska krigströtta. I en soldatlängd för Storrautalampi anges en soldat Paavo Sikainen ha rymt från krigstjänstgöring. Det skulle kunna stämma med Pål Sikainen som kom till Södra Hörken vid sekelskiftet, men knappast med att han var utrustad med ett kungligt brev om han var desertör. I samma diskussion på Anbytarforum 2002 berättar Marja –Liisa Adamsson att hon funnit en släkt Siikainen/Sikainen som ägde en gård Siikala (lägg märke till likheten med namnet på Siikainens gård i Östmark) i Laukka socken i Storrautalampi fram till ca 1700. 1552-1595 ägdes gården av Heikki Laurinpojka Siikainen (Henrik Larsson). I Socknens historia berättas att delar av släkten Sikainen/Siikainen flyttade till Sverige under sent 1500-tal. (Redogörelsen är citerad från Nils Berndtsson, Laukas historia I). Denna Henrik Larsson skulle kunna vara far till Pål/Per/Peder/Pekka Henriksson Sikainen som blev nybyggare i Södra Hörken och fick två söner, Henrik och Peder. Diskussionen bland släktforskare både i nutid och tidigare har försvårats av stavningen av namnet Siikainen och Siikasalmi. Med ett ”i” betyder det nämligen gris och med två ”ii” sik. Att vi svenskar inte tycker det spelar så stor roll har nog gjort att det stavats både på ena och andra sättet genom tiderna, vilket lett till tveksamheter och sammanblandningar. När man söker vidare på Internet finner man både släkten Osmi och Siikainen och i några fall hos samma släktforskare. Peder Pedersson Osmi och Henrik Persson Siikainen har då ingen relation. Efter mina samtal med Christina Norlander har vi spekulerat i om dess två personer är bröder. Jag hoppas nu att någon läsare kan hjälpa till att finna mer uppgifter om släkten i Finland. Kanske Marja-Liisa Adamssons fynd kan vara något att spinna vidare på? Källor: Anbytarforum: http://aforum.genealogi.se/discus/messages/241/37690.html?1017001118 Enligt Christina Norlander: Finnmarken Förr och Nu nr 2 1992 Odelstjernas Bergsjordebok Arne Östmans forskning

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...