google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Släktforskning för noviser: januari 2014

En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

torsdag 30 januari 2014

FRÅN IDEL BÖNDER TILL IDEL PRÄSTER – kanske min bästa forskning


I väldigt många familjer vårdar man historier om anor som kommer från ”finare” folk, speciellt är det populärt att ha en ana som avlats under någon av våra moderna svenska konungars resor genom landet. En sådan historia omhuldas fortfarande av många i min frus familj - även om hon själv inte tillhör dem - så jag bestämde mig för att undersöka hur väl den var underbyggd. När jag började forska i frågan kom jag i kontakt med den skicklige släktforskaren Hans Andersson – en anättling till min fru - som även han hade hört och forskat kring detaljer i historierna. De var tydligen djupt rotade i släktens olika grenar och grundade sig huvudsakligen på berättelser och drömmar av huvudpersonen – ”kungasonen” Fredrik Bernhard Lustig (1834-1910) – själv och som sedan broderats, tolkats och förgyllts av de efterkommande. Det är en ganska trevlig och lärorik historia som jag har skrivit om i detalj tidigare.

Hur det nu var med de kungliga anorna så hör det till saken att min frus familj, i modern tid, har släktingar på modersidan, som man i kraft av deras egen begåvning, med rätta kan vara stolta över. En nära släkting är kompositören och dirigenten Sixten Eckerberg, som under många år var dirigent för Göteborgs Symfoniorkester, en annan bemärkt anättling är landshövdingen Per Eckerberg i Östergötland. Det var mer eller mindre underförstått att bondsonen Anselm Ringquist - min svärfar - ”gifte upp sig” socialt när han äktade min svärmor. Detta tilltalade min nyfikenhet så jag bestämde mig för att tillsammans med min svåger – Jan Ringquist - göra en djupdykning i de Ringquistska anorna.

Mycket var gjort sedan åratal av min svåger och han hade funnit idel småländska bönder, någon soldat och i stora drag sådant som inte väcker något särskilt uppseende eller är något att yvas speciellt över. Vägs ände hade nåtts med Johanna Ulrika Uhrström (1805-1888) hustru till korpralen Nils Jonasson Raffel (1792-1847) – han född i Väckelsång, hon i Östra Torsås. I födelseboken anges hon som oäkta – modern är Catharina Schieutz (1779- ), vilket är ett namn som vi inte på något sätt kan finna i sammanhanget. Att dotter bar namnet Uhrström gör inte saken lättare. Hon hade nämligen adopterats av moderns make coopervaerdietimmermannen Magnus Uhrström (1767-). Detta uppdagades med hjälp av Chris Bingefors och Helena Jorsell via Anbytarforum. Här var det emellertid stopp.

Detta var situationen 2009 när jag tog mig an problemet Catharina Schieutz. Så här i efterhand ser jag nog den forskarinsats som följde som en av de jag är mest stolt över. Åtminstone var de en av de mest komplicerade vid det tillfället och processen är väl värd att följa för andra som, liksom jag, inte släktforskat i decennier. Den är också väl beskriven i sina detaljer i fyra separata texter som börjar med att jag undersöker Ulrikas födelsenotis. Jag hittar sedan hennes morfar, hur jag villar bort mig och slutligen åtminstone kan knyta ihop några saker. Jag skall sammanfatta de viktigaste stegen. För att ni inte skall tröttna, utan läsa vidare, kan jag berätta att genombrottet ledde mig tillbaka ända till intressanta anor på tidigt 1500-tal. Det är denna fortsättning jag översiktligt skall beskriva.

I huvudsak kan jag ju berätta att jag under en tid tog moderns namn bokstavligt och irrade iväg till en helt annan familj än den som det visade sig vara. På grund av slarv och okunnighet lyckades jag dessutom hamna en tid i fel stad i Blekinge, men det kan ni som sagt läsa om i min tidigare text.

Att jag slutligen lyckades finna Johanna Ulrikas anor, då främst modern Catarinas föräldrar beror på ett antal trick jag lärt mig under den korta tid jag släktforskat. Det ena var att jag studerade dopvittnena, som var anmärkningsvärt välsituerade för att vara ett dop av ett oäkta barn. Det andra var att jag inte litade fullständigt på vad som stod i dopnotisen utan dels tog moderns efternamn med en nypa salt, dels letade på gårdarna runt omkring där dopnotisen sade att hon bodde, vilket hon inte gjorde.

Som ni läst vid det här laget kom Catharina från en klockare- och prästsläkt vid namn Schutz, med stavningsvarianter. Fadern hette Elias Schutz (1739-1821) och var klockare i Jät socken. Han var son till komministern Christian Georgii Schutz (1711-1777), som verkade i Jät och Kalvsvik mellan 1742 och 1777. Han var i sin tur son till klockaren Jöran Schütz. Det är emellertid Catharinas farfar Christian Georgii, som ur forskarsynpunkt visade sig vara den intressante. Han var gift med Christina Margaretha Alander (1673-1714) - på fadersidan ättling till den i Härlunda verksamma prästsläkten. Hennes farfar var gift med Maria Krook som på fadersidan härstammade från fyra generationer präster med namn Krook eller Krookius. Det var inte mindre kyrkliga anor på Christina Margarethas modersida. Modern hette Märta Wiesel (1686-1714) och var ättling till den prästsläkt som under flera generationer innehaft det kyrkliga ämbetet i Vislanda. Denna gren kan följas till mitten av 1500-talet till skattebonden Simon Haraldsson (~1550-) i Virestad.

Än längre tillbaka kan man följa Märta Wiesels mors anor. Hennes namn var Christina Dimberg (Dimbodius)(1662-1716) och hennes anor kan följas bakåt till den smått legendariska Christina Halvardsdotter (~1575-), som ibland jämförs med Stormor i Dalom. prästfrun Margareta Säbråzyntia Burea. Christina Halvardsdotter fick genom sina tio kända, till mogen ålder komna, barn i tre giften och sina 25 barnbarn räkna en mängd nu levande svenskar, förutom åtskilliga personer i andra europeiska länder och i Amerika bland sina ättlingar. Av mera bemärkta personer, som härstammar från henne kan nämnas biskoparna Johannes Gezelius d.y. och Johannes Gezelius nepos, Isak Heurlin och Thure Annerstedt, vidare Samuel Ödmann, Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, Lina Sandell, Emilia Fogelklou och Sven Lidman. Allt enligt en artikel i Släkt och Hävd nr 1981:1 i en artikel med namn "Kristina Halvardsdotter - En Västgötsk "Stormor" och släktkretsen kring henne". I samma artikel visas att ett otal svenska adliga släkter härstammar från henne. Vidare spekuleras i om Kristinas anor kan härledas till den medeltida Vångasläkten på grund av att fadern bar ett vapen som mycket liknade det som bars av Vångasläkten. I S & H nr 3:1982 finns ytterligare en artikel om Kristina Halvardsdotter.

Som parentes kanske man bör förklara att förekomsten av dessa "supermödrar" berodde på seden vid den tiden att ”konservera” prästänkorna. Detta innebar att den präst som efterträdde en avliden präst förväntade sig att gifta sig med prästänkan för att få tjänsten. Troligen var det Domkapitlets sätt att ge prästänkorna en pensionsförsäkring. Det var därför inte ovanligt att prästänkor var gifta med ett antal präster efter varandra och avlade barn under lång tid. Detta innebar också att prästänkorna besatt ett inte föraktligt inflytande i samhället både i kraft av sina giftermål och så småningom i kraft av sina barn.

Som pensionerad forskare är jag hängiven rollen att ifrågasätta det som inte bör ifrågasättas och att uppdaga det som inte är förväntat. Det är kanske därför den här historien ligger mig så varmt om hjärtat. Både att reda ut vad som är fakta och vad som är myt i en gammal släkthistoria tilltalar mig, liksom att uppdaga att en gren av en släkt som ingen ansett var något att skryta med var den verkligt anrika och historiskt intressanta.

En av mina käpphästar är: ”Ju mer man önskar att en ana skall var sann - ju mer kritisk till det bör man vara”.

Fullständig antavla för Johanna Ulrika Uhrström inklusive källor finns på GeneaNet
OBS! Arbetsmaterial som inte skall kopieras utan egen kontroll i källorna.

Huvudsakliga källor var:

  • Kyrkboksmaterial från berörda socknar
  • Herdaminnen från berörda stift
  • Urval av artiklar från Släkt & Hävd
  • Svensk Biografiskt Lexikon
  • Allbo härads dombok 1613 
  • Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige svenske män. 1852
  • Albert Liljas blekingska samlingar
  • m.fl.
Vinjettbilden föreställer Nils Jonasson Raffel med familj.

måndag 27 januari 2014

Sveriges mest populära släktforskningsprogram 2013


Så var det dags igen för GeneaNet att publicera sin lista över de program som de flesta av deras medlemmar använder under det gångna året. Liksom förra året tar MinSläkt förstaplatsen med Disgen på andra plats. Skillnaderna är obetydliga sedan förra året, men man kan konstatera att Disgen förlorat ytterligare 1 % av användarna sedan föregående år. MinSläkt används av 34,7 %, medan Disgen används av 29,9 %. Det tredje svenskspråkiga fristående (off-line) programmet Holger används av 6,4 %, vilket innebär en ytterligare minskning med 0,6 % sedan förra året.

Liksom förra året lyckas två program som egentligen är off-line-program integrerade med stora on-line-tjänster ta tredje och femte plats. MyHeritage’s Family Tree Builder ligger på tredje plats med 9,8 % medan Ancestry’s Family Tree Maker har 3,3 % av användarna. För båda innebär det ganska stora ökningar av andelen användare. Det mest populära specialiserade Mac-programmet Reunion har 1,8 % av användarna, vilket är nästan lika som förra året.

Som alltid kräver listan vissa förklaringar för att förstås. Varför det är intressant hur medlemmarna av en on-line-tjänst som GeneaNet använder off-line-program är för att GeneaNet skiljer sig från andra on-line-tjänster på ett avgörande sätt. Konkurrenterna Ancestry, MyHeritage och Geni kan näpperligen användas med andra än sina egna off-line-tjänster, eftersom varje uppdatering med Gedcom från en off-line-tjänst raderar det befintliga trädet och förstör alla länkar i de två första programmen. Vad gäller Geni så erbjuder den tjänsten inte Gedcomexport. Dessa problem gäller inte med GeneaNet, varför tjänsten kan samanvändas med de flesta off-line-program. Användarna av GeneaNet har därför total frihet att välja vilket off-line-program man vill, inklusive konkurrenternas.

Med det som bakgrund är det intressant att ett inte föraktligt antal av FamilyTreeBuilder’s och FamilyTreeMaker’s användare använder GeneaNet som sin on-line-tjänst, endera framför, eller som komplement till de on-line-program – dvs. MyHeritage och Ancestry, som är integrerade med de program de arbetar med. Givetvis innebär det också att de verkliga användarna av FamilyTreeBuilder och FamilyTreeMaker är avsevärt större, men inte just bland GeneaNets kunder. Majoriteten av användarna av dessa off-line-program använder rimligtvis den egna on-line-tjänsten.

Man kan tycka att skillnaderna mellan användarnas preferenser har varit små under de senaste åren. Tendensen att Disgen tappar mark är emellertid tydlig. Min tolkning, som bygger på egen erfarenhet, är att rörelserna bland användarna skulle vara än större om inte det vore så oerhört svårt att byta program på grund av usel förmåga att exportera och importera Gedcomfiler. Som frustrerad Disgenanvändare under många år tror jag att Disgen skulle ha tappat än fler användare om det inte vore så svårt att överföra sitt träd från Disgen till någon modernare konkurrent. Detta gör också att GeneaNet har fördelar eftersom min erfarenhet är att tjänsten är mycket tolerant vad gäller import av Gedcom och exporterar en mycket ren Gecomkod, som kan överföras till många andra program. Jag har till och med använt GeneaNet som ”tvättmaskin” för dålig Gedcomkod genom att importera filen till GeneaNet och sedan med lyckat resultat exporterat den till program som inte accepterat den ursprungliga koden.

Med off-line-program menar jag program som man kan arbeta med på sin dator utan att de är uppkopplade till Internet. Trädet ligger på den egna datorn

Med on-line-program menar jag program som bara kan användas då man är uppkopplad till Internet. Trädet ligger på Internet.

Med fristående off-line-program menar jag program som inte är en del av ett on-line-program. Disgen, MinSläkt och Holger är sådana program medan FamilyTreeMaker och FamilyTreeBuilder är off-linedelar av sina respektive on-line-program.

torsdag 23 januari 2014

SVINHUFVUD – länge en tveksam ana


En av mina första ”tolvtaggare” var släkten Svinhufvud. OK – jag erkänner – i början var det väldigt spännande att hitta kända släkter bland mina anor. Nu har jag kommit över det, nog huvudsakligen beroende på att mina anor kommer från trakter där det var ”småpotatis” och även jag fick ”en släng av sleven”. Som ni märker ”står metaforerna som spö’n backen”. Åter till allvaret!

Jag hittade min farfar för inte så många år sedan. Det skall jag berätta om en annan gång. Det intressanta var att man, med lite arbete, kunde följa hans anor på faderssidan i 13 generationer till en invandrare från Finland till Övre Starbo i Norrbärke. Det är emellertid inte det jag skall berätta om, utan hur jag fick korn på en ana som verkade leda till Svinhufvudsläkten. 12 generationer från mig själv räknat fann jag flodaprästen Israël Israëlis Nassenius (1619-1693) i Nås, sedermera Floda. På vägen fann jag några andra intressanta personer, men dessa andra personer sparar jag också till en annan gång.

Till hjälp för att finna släkten i Floda hade jag den så kallade Flodaboken, som är sammanställd av skolläraren Elfvin i Floda och utgör ett imponerande arbete. Den fanns på den tiden i Genline. Givetvis innehåller den några övertolkningar och felaktigheter, vilket det med nödvändighet blir när ett så stort material tolkas av en ensam person. Jag insåg snart detta förhållande så jag kollade alla uppgifter i kyrkböckerna och det visade sig att det mesta stämde bra. En annan handling som jag fann på nätet var den äldre versionen av Herdaminne över Westerås stift, författat av Johan Fredrik Muncktell från 1835. Där kunde jag läsa att Israëls far hette Israël Petri Dalecarlius och hans son Petrus Olai Salamontanus och som sig bör kom från Sala. Han var gift med Karin Hansdotter, dotter till Hans eller Jöns Eriksson på Aspeboda i Kopparberget.

Israël Petri antog ett svinhuvud i sitt sigill, vilket berodde, enligt herdaminnet, på att hans mor tillhörde Svinhufvudsläkten. Det är klart jag blev intresserad på vilket sätt hon var släkt med Svinhufvudssläkten och sökte information på nätet om detta. Jag fann då släktforskarkollegan Ingvar Ilebrand, som forskat på samma frågeställning. Han tipsade mig om att det skulle finnas en gammal dombok efter domaren Jöns Pedersson, dels i Uppsala, dels på biblioteket i Falun. Han hade inte sett den själv, men undrade om jag hade möjlighet att titta på den, vilket jag hade eftersom jag vid den tiden hade ärenden till Falun. Där träffade jag den mycket kunniga svinhufvudforskaren Elisabeth Hemström som lät mig studera den gamla domboken under en eftermiddag. Efter vad jag kom fram till där kände jag att det fanns starka indicier på att Israël Petri Dalecarlius val av Svinhufvudsvapnet i sitt sigill inte var taget ur luften. Men för säkerhets skull kontrollerade jag sannolikheten även i Älvsborgs lösen. Hela denna process finns väl beskriven i texten ”Ett prästsigill som gjorde mig nyfiken”.

Jag kände mig ganska nöjd, men ville ändå försäkra mig om att jag inte var ute och fantiserade. Jag lade därför ut en fråga på Anbytarforum, vilken var första gången. Visserligen fick jag svar, men knappast någon uppmuntran. Jag upplevde att jag inte riktigt hörde hemma där som nybörjare och svaret jag fick hade en någon nedlåtande ton. Att jag inte förstod det där med forskning var ganska uppenbart. Jag fick känna på den attityd som många erfarna släktforskare hade mot nybörjare på den tiden och Bertil Magnusson varnat mig för. Om jag inte hade haft betydligt större erfarenhet av forskning, rent generellt, än de som satte sig på sina höga hästar så kan det hända jag blivit totalt avskräckt från vidare användning av Anbytarforum. Nu tyckte jag bara det var löjligt. Det var emellertid inget fel på sakuppgifterna jag fick, bara sättet de förmedlades på. Jag tyckte emellertid att jag ville skriva en text just om klimatet på Anbytarforum för att varna andra i min situation. Denna upplevelse var också en bidragande orsak till att jag senare startade FB-gruppen ”Släktforskning för noviser” där alla påhopp och nedlåtande attityder är bannlysta och aldrig heller behövt beivras.

Även om jag kände mig ganska säker på att mina rön höll streck, var det ju korrekt att hårda bevis i form av originaldokument, som bevisade alla detaljer i mitt resonemang, inte fanns. Jag förde in uppgifterna i min antavla, med de förbehåll jag visste fanns. Jag blev därför glad när jag flera år senare studerade min farmors far – Karl Johan Jansson Granath och hans modersanor och fann att de ledde till Svinhufvudssläkten på ett sätt som var väl dokumenterat och inte kunde ifrågasättas eftersom de vidimerades av några av landets kunnigaste svinhufvudforskare.

I en av de sista avsnitten i min gratis släktforskarkurs berättade jag att Karl Johans mor hette Johanna Persdotter Olausson (1839- ) och var sonson dotter till bergsmannen Olaus Matsson på Broby, Grangärde (1763-1816) – därav familjenamnet Olausson. Olaus Matsson mor hette Lisa Stina Ullberg (1729-1815) och var dotterdotter till kyrkoherden i Ål Johannes Olai Lundberg, men också dotterdotter dotter till kyrkoherden Laurentius Andreae Fahlander i Grangärde (1653-1713).

Laurentius Andreae (Lars Andersson) var tredje generationen, men inte den sista, i en räcka av präster som härstammade från skräddaren Anders Persson på Falan på Stora Kopparberget. Anders son Lars (ca 1580-1665) är här en nyckelperson. Han var kyrkoherde i Malung mellan 1624 och 1665 och gifte sig med dottern till Vallen Ingelsson Svinhufvud, som var bergsman på Gassarvet i Stora Kopparberg, död 1625. Hans dotters förnamn är inte känt. Lars studerade vid Västerås skola och troligen vid Uppsala universitet, men var med säkerhet inskriven i Wittenberg och försvarade en avhandling 1608 i Rostock, varefter han vid hemkomsten prästvigdes. Han tog namnet Phalander efter födelseplatsen – ursprungligen kallade han sig dock Cupriphalander. Hans hustru NN Vallensdotter Svinhufvud leder sina anor sju generationer bakåt till den förste kände anfadern för Svinhufvudsläkten – Jöns i Höjen Svinhufvud. Lars fader skräddaren Anders Persson blev anfader för ett antal adliga släkter. Från sonen Lars härstammar bl. a. den adliga släkten Edelstam där diplomaten Harald Edelstam nog är den mest kände. Från sonen Erik, som också blev präst, härstammar den finska grenen liksom de adliga släkterna Tigerstedt och Vasastierna.

Att det var så spännande för mig som ny släktforskare att kunna härleda mina anor till släkten Svinhufvud beror nog på att det är en klassisk ”storsvensk” släkt och lite av en favorit inom släktforskningen, som det skrivits massvis om. Namnet väcker ju också fantasin och det var väl inte för inte som man blev så lycklig, i vissa kretsar, när man kunde härleda Daniels Westlings anor till Svinhufvudsläkten. Det finns ju även två adliga grenar av släkten - Svinhufvud av Kvalstad och Svinhufvud av Västergötland. Finlands president Per Evind Svinhufvud (1861-1944) tillhörde den förra grenen.

Det är också spännande att se hur en dotter i en välbärgad och socialt väletablerad släkt som den som min farmors farmor tillhörde kunde ”gifta ned sig” med en stalldräng och sedan när man arbetar sig bakåt i sin forskning finner anor av stort intresse, som verkligen överraskar.

Gång efter gång i min forskning har jag funnit att det oftast döljer sig spännande anor i de ofta svårfunna kvinnliga anorna. Män från enklare förhållanden kunde undantagsvis bryta sina släkttraditioner genom osedvanlig begåvning eller framgångar i krig, men genom kvinnorna kunde en släkt såväl bryta sig in i de högre stånden som genom mesallianser förlora sin sociala position.

Rättelse i mars 2018: Som ni ser i ett påpekande nedan så vet man nu att det inte finns något belägg för prins Daniels släktskap med Svinhufvudssläkten.

Källor
  • Gunnar Ekström, 1971: Västerås stifts herdaminne
  • Johan Fredrik Muncktell, 1835: Westerås stifts herdaminne
  • Antavla för Klara Johansdotter. Denna artikel var ursprungligen publicerad i Dalarötter samt Rötter. Författarna är Torbjörn Näs, Torsten Berglund, Martin Casterud. Jag kan inte finna den efter Rötters omorganisation men den finns nu på en av författarnas egen hemsida - http://genealogi.casterud.com/ancestry
  • Berglund, T., Hemström, E., Olofsson, L. och Winroth. A. 2008: Släkten Svinhufvuds ursprung
  • Kyrkböcker från Grangärde, Floda och Näs socknar
  • Jöns Pederssons dombok vid Falu bibliotek
  • Älvsborgs lösen vid Falu bibliotek
  • Lars Elfvin: Floda sockens släktbok
Vinjettbilden ovan är framställd från mitt släktträd med GeneaNets släkskapsfunktion.

tisdag 21 januari 2014

De 100 bästa genealogisajterna i världen

Jag gratulerar min släktforskartjänst på Internet – GeneaNet - som i amerikanska GenealogyIn Time Magazine's årliga ranking placerats som den sjunde bästa genealogisajten vid årets ranking. Före på listan är idel amerikanska drakar med stora ekonomiska resurser, som dessutom tar betalt. Det är inte dåligt för en liten europeisk organisation med bara 20 anställda och huvudsakligen europeiskt material. Den enda övriga gratissajten som placerar sig bättre är FamilySearch, men de har ju hela mormonkyrkan i ryggen med dess stora resurser och religiösa engagemang. Enda Europeiska sajt som placeras högre är brittiska versionen av Ancestry på plats 6. 

Imponerande är att norska Arkivverket Digitalarkivet kniper en 13:e plats och DIS-Norge en 34:e plats. Även den danska Dansk Genealogisk Database har lyckats ta sig in på listans plats 78. Ingen helsvensk sajt finns med på Top 100 – bara de svenska versionerna av de stora utländska tjänsterna MyHeritage och Ancestry, men de ligger långt ned på listan.

Jag är personligen förvånad över att inte ArkivDigital uppmärksammas med sin höga tekniska kvalitet. Att DIS-Sverige inte platsar är närmast genant, speciellt som DIS-Norge, som representerar ett ännu mindre språkområde lyckats ta en ganska framskjuten plats. Inte heller svensk släktforsknings "flaggskepp" Rötter låter tala om sig internationellt.

söndag 19 januari 2014

Reflektioner från en bakåtsträvande surgubbe

Jag läser ledaren i senaste numret av Diskulogen – 103:2013 - där Daniel Berglund talar om olika ”stolleprov” som DIS arbetar med. Jag anser DIS är en mycket seriös förening trots vissa tokigheter, som främst Diskulogen stått för. Jag anser också att det finns väldigt angelägna projekt att ta itu med som exempelvis att modernisera Disgen – gärna i samverkan med någon som har både den tekniska kompetensen och de ekonomiska musklerna. Man kan inte behålla sina kunder för evigt genom att göra det tekniskt svårt för dem att byta till något modernare. Med ”stolleprov” menar Daniel Berglund så omfattande och svåra projekt att alla odds är emot det – men man ändå skall klara av det. I ett fall anser jag emellertid att beteckningen ”stolleprov” är en freudiansk felsägning och det gäller ambitionen att upprätta ett allomfattande svenskt släktträd till början av kyrkobokföringen – det så kallade RGD-projektet – Rikstäckande Genealogisk Databas. Det är verkligen en stollig idé anser jag och dessutom ett rent självmord för släktforskningen som hobby. Låt vara att det kanske kan vara till nytta rent vetenskapligt för andra än släktforskare om det lyckas, men för en förening som representerar släktforskningsentusiaster är det, menar jag, fullständigt feltänkt.

Mina invändningar är huvudsakligen tre

1. Det första handlar om släktforskningen som hobby. Om man skulle lyckas att koppla samman alla i Sverige någon gång levande personer i en stor databas blir det möjligt att skriva in sitt namn i en sökruta och vips rasslar det ut en fullständig släkttavla ända ned till 1600-talet. Vill man se om man är släkt med någon TV-kändis så är det bara att skriva in ett namn till och voilà– där kom det ut med alla anättlingar och grenar utskrivna. ”Hur kul är det på en skala”, som de som är yngre än jag skulle säga? Forskarinsatser som tidigare gett glädje och besvikelser i decennier för tusentals entusiaster rasslat ut på några sekunder ur datorn. Jag är övertygad om att en sådan databas skulle bli dödsstöten för släktforskningen som hobby. Den enda räddningen skulle vara om databasen, liksom de idag förekommande tjänsterna, innehöll så många fel att man tvingades försäkra sig om riktigheten själv i källorna. I annat fall kan även SVAR, ArkivDigital och Ancestry stänga butikerna. Vem behöver dom och hur givande är det att bara kolla uppgifters riktighet. Det är ju jakten och detektivarbetet som är så oerhört tillfredsställande. För att använda en analogi jag använt förr – det skulle vara som att leta kantareller i en självplockanläggning.

2. Min andra invändning rör just hur korrekt uppgifterna i en sådan databas skulle bli. Jag tror att DIS skulle vara mer skickade än de existerande kommersiella tjänsterna att kontrollera riktigheten, men även den bäste kan fallera - det har vi sett. Speciellt om det skall vara lika ”högt till tak” som innehållet i Diskulogen. Det mest avskräckande exemplet inom genren är ju Geni och deras världsträd där man helt oförskyllt kan kopplas ihop med Adam och Eva, Kain och Abel och andra mytiska figurer och det helt utan egen förskyllan. Jag har kollat själv så det stämmer.

3. Min sista invändning kanske de flesta släktforskare inte tycker är så viktig, men för mig är det ett skrämmande hot. Man kan ju tänka sig hur välkommet en sådan databas vore för starka ledare och fundamentalistiska regimer med rasbiologiska grundfilosofier på sitt program. För sådana idéer är det inte bara viktigt att undanröja dem som är uppenbara motståndare och tillhör fel sort, utan även kunna se vilka som har nedärvt felaktiga åsikter eller fel blod i sina ådror. Vi ser hur det rör sig i Europa idag och allt fler med sådana åsikter och ambitioner kommer in i parlament eller växer sig starka. Även egna entreprenörer som gärna vill lösa problemet vid källan genom att mörda ungdomar på sommarläger som har fel familjerötter måste tas med i beräkningen.

Om släktforskning handlar om att samla på sig så många anor som möjligt så snabbt som möjligt och till minsta besvär så är det kanske en god idé med en heltäckande databas över alla svenskars familjerelationer sedan 1600-talet. Jag erinrar mig osökt på 70-talet när jag stod på varvet i Onsala och slipade på min gamla träbåt, som sken som en juvel och så småningom skulle göra det möjligt att tuffa ut på Kungsbackafjorden i maklig takt. Plastbåtsägarna med 100 Hk i rumpan undrade spefullt varför jag höll på med detta när det fanns underhållsfri plast och ville gärna veta hur lång gångtid jag hade till Nidingen. Vi hade inte så mycket mer att säga varandra.

torsdag 16 januari 2014

Min fars modersanor - en släktforskarresa

Den grundläggande delen av kursen är nu avslutad. Visserligen har jag några avsnitt liggande om hur man kan släktforska (nästan) gratis, men de avsnitten kräver ganska mycket uppdatering så de får vänta lite.

Jag kommer därför att, förhoppningsvis, en gång per vecka, göra er uppmärksamma på frågor jag snuddat vid tidigare, men nu utifrån ett tema eller en speciell ana som vållat mig stora bekymmer som forskare. Jag kommer sedan att följa hur jag kommit vidare med just den grenen under åren. På det viset hoppas jag att ni skall känna igen er och lära av mina framgångar och misstag och kanske bli lite inspirerade. Kanske ni då och då också hittar anor bland mina som ni själva har i ert träd.

Jag kommer att lägga upp det så att jag grundat på de gamla texterna ser tillbaka och beskriver ”vad hände sedan” för att på så sätt både för mig själv och för er göra det tydligt att släktforskning sällan är avslutad utan är en kontinuerlig process som sällan kan förutses. Vad som en gång upplevs som oöverstigliga hinder blir i historiens ljus närmast banala problem som man knappt kan förstå att de existerade.

Texterna är upplagda som en sammanläggning av äldre texter och satta in i ett sammanhang som jag inte såg när de skrevs. För att få behållning bör ni således följa länkarna i texten och ta del av de detaljerade texterna.

Ni som följt kursen kan i vissa delar ha läst några av de här texterna tidigare – ni får ursäkta. De här nya texterna är emellertid utökade och dessutom avsedda för nya läsare som inte ansett sig behöva ta del av kursen.

Farmors mor Hilma och hennes anor
Den första berättelsen handlar om en gammal bekant från kursen, nämligen min farmors mor och hennes anor. Jag talar om Hilma Charlotta Adler (1878-1962) – Karl Johan Jansson Granaths hustru.

Den första texten är från 2007 och jag är mycket färsk släktforskare med mer entusiasm än kunskap. Mitt problem var att hitta Hilmas far, som enligt, den inte alltid tillförlitliga, CD-skivan Sveriges dödbok 1947-2003, skulle heta Adler – ett namn som då inte sade mig ett skvatt. Som ni kan läsa i texten ”Hur jag hittade Hilmas far” utarbetade jag en hypotes, som emellertid inte blev fullt bevisad förrän nästan exakt fyra år senare. I texten ”Ibland är vägen lång till visshet” berättar jag hur jag genom studier av dopnotiser och dopvittnen fick större insikt i hur det förhöll sig. Det var som jag vagt trodde att Hilmas far var Johan Fredrik Adler (1824-1907). Det intressant var också att vissa dopvittnen pekade på släktskap som jag då inte fullt förstod betydelsen av, men som senare föll på plats.

Jag fann således åtminstone två trådar att nysta i bakåt i tiden. Den ena var släkten Adler, den andra var den släkt som fanns beskriven på den handskrivna släkttavla som jag fått av min fars morbror – där ett namn Osmi förekom.

Släkten "Osmi"
Redan i starten av min forskning hade jag fått korn på den finske invandraren Pekka Osmi som skulle vara den tidigast kände anfadern till Hilma på modersidan. Han lär ha kommit till Hörken i början på 1600-talet med en tillåtelse från konung Karl IX att bryta mark som torpare i Hörken i Ljusnarsbergs socken. Pekka var en av de första nybyggarna i trakten.

Enligt min ”fådda” släkttavla hette således Hilmas morfars far Erik Matsson (1774-1844) och var bergsman och sexman i Ljusnarsberg. Hur släktskapet mellan honom och Pekka Osmi såg ut var emellertid höljt i dunkel för mig. Genom enträget Googlande fann jag emellertid en erfaren forskare i Partille som just hade forskat på Pekka Osmi och hans ättlingar. Detta gav till följd en av de viktigaste lektioner i släktforskning jag fått och dessutom ingående kunskap om Hilmas anor.

Att denne Pekka Osmi spelat en viktig roll i släktens saga blev jag emellertid varse när jag studerade Hilmas morfars syskon, som var elva till antalet. Yngste sonen till bergsmannen Erik Matsson – Anders Johan Eriksson (1823-1892) gifte sig ”fint” med Emmy, dottern till brukspatron Johan Steffenburg på Stora Karlborn i Sundborn. Hans son gifte sig i sin tur in sig den än finare familjen Breitholtz. Deras barn kallade sig emellertid Erholtz. Äldste sonen döptes till Stig Osmé (1899-1986), som en tribut till de gamla anorna med den invandrade finske nybyggaren Pekka Osmi. Det kan ju synas något underligt, men detta var 1899 och nationalromantiken, historieintresset och nationalismen frodades i Sverige. I detta läge var det en fjäder i hatten att kunna visa att man även i ”finare” familjer hade anor inte bara i adeln utan också i en heroisk, för sin utkomst kämpande, nybyggare från Finland.

Allt detta föll emellertid platt till marken när jag åkte med Västerbergslagens Släktforskare på en resa runt Hörkensjöarna och fick lära mig mycket av de lokala experterna. Det är nämligen högst troligt att namnet Osmi aldrig existerat utan bygger på en missuppfattning av bergmästaren Erik Odelstierna i hans ”Bergsjordebok öfver Nya Kopparberget”, som författades ca 150 år efter det Pekka kom till Hörken. Flera lokala forskare hävdar nämligen att den otydliga notering "Osm-", som Odelstierna tolkat som ett namn egentligen är en notering om att Pekka, som troligen hette Siikainen, hade rätt att betala sin skatt i form av osmundjärn. Jag har försökt följa familjen Siikainen tillbaka till Finland, men det visade sig inte vara helt enkelt. Skam den som ger sig. Jag sökte vidare efter medforskare som kunde hjälpa mig och lyckades faktiskt hitta kunniga personer som kunde berika min kunskap. Det visade sig vara en ganska spännande historia som även innefattar svenskars problem med att förstå finska. Nu skall man emellertid ta dessa äldre skogsfinska anor med en nypa salt eftersom det fortfarande dyker upp mer eller mindre väl underbyggda rön om det mesta som gäller de första invandrade torparna runt Hörkensjöarna.

Släkten Adler
Så var det släkten Adler. Den ganska obemärkte fadern till Hilma – Johan Fredrik Adler - hade dock mer bemärkta anor, som går tillbaka till den på 1600-talet från Preussen invandrade sadelmakaren Heinrich Adler. Hans ättlingar etablerade sig snart inom bergsnäringen och skapade sig en position i bygden. Johan Fredriks farfar, konstmästaren Fredrik Fredriksson Adler (1761-1819) gifte sig med Beata Charlotta Ericsson (1769-1818), dottern till riksdagsmannen Eric Magnusson på Laxbro i Ljusnarsberg (1722-1799).

Genom denna upptäckt i släktträdet kom jag i kontakt med Margareta Ericsson på Ramsbergs bruk som ägnat sin forskargärning åt att kartlägga Laxbrosläktens alla grenar så detaljerat som möjligt både vad gäller anor och ättlingar. Detta gav mig möjlighet att få ta del av unik kunskap om denna gren eftersom Margareta har tillgång till Ramsbergs bruks arkiv, där annars för gemene man, otillgängligt material om släkten finns.

Laxbrosläktens med säkerhet äldste ana i Sverige var bergsmannen och köpmannen Michel Hindersson (-1689), som byggde Laxbrogården i Kopparberg, Gården finns nu på Skansen och kallas bergsmansgården. Det förekom emellertid en diskussion om huruvida laxbrosläkten är ättlingar till Michels första hustru – Anna Lybecker (-1655) – eller hans andra hustru – Maria van Gent (1642-ca1711). Den viktiga frågan var huruvida vår anmoder Brita Michelsdotter Lindberg (1666-1751) var dotter till Anna Lybecker eller till Maria van Gent. I denna fråga har kunniga forskare som Göte Klingberg och Yngve Öhman å ena sidan och Göran Fredriksson å andra sidan diskuterat. Med tillkomsten av nya fynd kunde, åtminstone jag, bli övertygad om att det faktiskt var Michels andra hustru Maria som var anmoder till släkten. Detta var viktigt eftersom släkten i det senare fallet skulle leda till Holland under 1500-talet. Den forskningsinsatsen har jag redogjort för ganska detaljerat.

Släkterna Ericsson och Öhman
Visserligen går laxbrosläkten tillbaka till Michel Hindersson, men av någon anledning har senare forskning mycket tagit sin början i riksdagsmannen och bergslagsfullmäktige Eric Magnusson (1722-1799), som genom sitt giftermål med Catharina Andersdotter Öhman (1739-1820) - barnbarnsbarn till Michel Hindersson - blev anfader för det som kallas Laxbrosläkten. De två betydelsefulla huvudgrenarna av Michel Hinderssons ättlingar är Öhman och Ericsson. Enligt tidens mode antog Ericssongrenen ett patronymikon som familjenamn. Min egen gren kommer från dottern till Eric Magnusson -  Beata Charlotta Ericsson (1769-1818), som gifte sig med Fredrik Fredriksson Adler (1761-1819). Om detta äktenskap har en sägen förekommit som redogörs för av den ganska kände skolmannen och nykterhetskämpen Jalmar Furuskog (1887-1951) i ett brev som Margareta Ericsson skickade till mig. Så här lyder brevet från Jalmar Furuskog:

Min mormors mormor hette som flicka Beata Lotta Ericsson (född 1769) och bodde i Laxbro i Ljusnarsberg i den gård som nu är känd som Laxbrostugan på Skansen. Om henne hörde jag min mor berätta följande historia. Hon hade gått ut en nyårsnatt och ställt sig vid en korsväg för att få något budskap om sitt kommande liv. Vad hon fick se fyllde henne med förfäran och kom henne att springa hem så fort som möjligt. Hon hade sett en skjuts med svarta hästar, och på kuskbocken satt en underlig man som det sprakade gnistor ur och eldslågor från. Det var ett olycksbådande varsel men hon försökte inte att tänka på det.
När konstmästaren Fredrik Adler kort därefter friade till den sjuttonåriga skönheten Beata Lotta gav hon honom utan tvekan sitt ja. Att det var han som hade suttit i baksätet i den ondes släde hade hon inte observerat. I många år var äktenskapet lyckligt, men en dag överraskade hon sin make när han var inne hos kökspigan. Då brast allt inom henne. Förståndets ljus slocknade, och under sitt återstående liv gick hon omkring som en stackars dåre. Det där är väl inte mycket att tro på, en vanlig vandringssägen som kan slå sig ner var som helst, tänkte jag länge om denna berättelse. Men så fick jag veta vad kyrkböckerna har att säga. De bekräftar historien, åtminstone en bra bit. Efter att ha fött
nio barn blev Beata Lotta svagsint och bodde de sista åren skild från mannen. Han fick tre oäkta barn med sin hushållerska Anna Mässing. När Beata Lotta dog legitimerade han dessa barn och gifte sig med Anna. Den dystra släktsagan byggde alltså på verklighetens grund.
De holländska anorna
I Ramsbergs bruks arkiv fanns dokument som visade på att Maria van Gent härstammade från holländska köpmän och järnkrämare, Denna forskning har i stora delar gjorts av den holländske forskaren van Vink och studerats av Göte Klingberg och Yngve Öhman. Det är redovisat i uppsatsen "Van Gent - En 1600-talsfamilj i Arboga och Bergslagen"”Arboga Minne” och reder ut Marias anor bakåt till den inflytelserika holländska släkten de Wael som tillhörde Amsterdams mest inflytelserika familjer under 1500-talet. Till hjälp att reda ut detaljer kring dessa anor fick jag, genom GeneaNet, kontakt med en avlägsen släkting i Holland – eller ”distant cousin”, som man säger utomlands – Marnix Alexander de Paula Lopez. Han lade ned mycket arbete på att, i källmaterial, forska fram detaljer om de olika grenarna av Maria van Gents anor, men det har ni redan läst om till vissa delar. Detta material är så rikt och dessutom på holländska så det väntar fortfarande på att bearbetas och redovisas.

Det här är den första i raden av berättelser om hur jag under åren genom envishet, tur och vanlig hederlig forskningsmetodik, samt inte minst med hjälp av nya och gamla forskarvänner lyckats kartlägga några grenar av mina anor. Eftersom det finns mycket mer spännande att se tillbaka på och många spännande grenar att undersöka så återkommer jag. Kanske någon av er har kunskaper som kompletterar eller modifierar det jag funnit. I så fall är jag tacksam för att få ta del av det.

Bilderna ovan förställer:
Hilma Charlotta Adler
Hilma med fadern Johan Fredrik Adler
Släkten Adlers gravvård utförd i gjutjärn. Finns på Ljusnarsbergs kyrkogård
Släkten Ericssons gravvård på Ljusnarbergs kyrkogård
En version av Maria van Gents släktträd

lördag 11 januari 2014

De populäraste artiklarna på den här bloggen


GeneaNet har på sin blogg presenterat vilka inlägg som varit mest lästa under 2013. Till min glädje ser jag att min släktforskningskurs hör till de tio mest lästa inläggen. Så här ser listan ut:

Det här inspirerade mig att undersöka hur det ser ut på min blogg. Inte så väldigt förvånande är att även här Släktforskarkursen den mest lästa totalt. De inledande avsnitten som funnits under längst tid har visats 3600 gånger medan det senaste avsnitten från efter nyåret bara hunnit med att läsas av ett par hundra personer.

Nu har ju inte 2013 varit något vanligt år för min blogg eftersom jag publicerat min kurs under året. Jag har därför även tittat på 2012 för att få en mer rättvisande bild av vad som intresserar mest.

Släktforskningsprogram
Det visar sig att det finns ett stort intresse för hur man skall välja släktforskningsprogram. Min kommenterande text om GeneaNets redovisning [1] av vilka program som är de mest populära bland deras användare har nu två år i rad varit den mest lästa av texterna på min blogg, med till och med fler läsare än det mest lästa avsnittet av släktforskarkursen. Att val av program engagerar starkt visas även av att bland de fem mest lästa texterna återfinner man de texter jag skrivit om Geni [2] och om mina försök att byta från Disgen [3] till något modernare. I den här kategorin räknar jag också min text där jag kommenterade ArkivDigitals nya App för mobiler och läsplattor, som också tillhörde de mest lästa.

Släktforskning
Hederlig släktforskning är också ett ämne som väcker intresse. Artiklarna om släkten Skragge, samt texten om en ny gren av mina värmländska anor [4] låg i topp bland läsare, liksom texten om mina holländska anor.

Metodfrågor
Bland de 20 mest lästa texterna under 2012-2013 finner jag också den text jag skrev om hur man kan behandla osäkra uppgifter samt mitt ifrågasättande av uppgifter på Internet.

Släktböcker
Ett ämne som engagerat många läsare genom åren har varit hur man kan göra släktböcker [5]. Så har det varit även under de två senaste tiden.


  1. Sveriges populäraste släktforskningsprogram 2012, samt
    Sveriges populäraste släktforskningsprogram för datorn (2011)
  2. Vad händer egentligen på Geni? Samt
    Uppföljande kommentar kring Genis Världsträd
  3.  Måste jag byta släktforskningsprogram igen?, samt
    Utlämnad till Disgen på deras villkor? Och
    Att byta program
  4. Fattiga och rika i Västra Värmland på 1700-talet, samt
    Hur går man till botten med urgamla anor? Och
    Det blir lite för mycket!
  5. ÄNTLIGEN - kan jag få mina släktböcker tryckta och bundna, samt
    Nytt verktyg för att bygga släktböcker


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...